Lehdet1860

Metsapirtti

Versio 10. lokakuuta 2018 kello 23.47

Vuosi 1861

• 25.02.1861 Wuoksens fällning inom Sakkola med flere socnar Finlands Allmänna Tidning
  • ...
  • Åter i Suvando sjö, der vattenhöjden vid årets början utgjorde + 1,70 fot öfver ståndet före genomgräfningen af Kiviniemi näs, steg vattnet efter vårfloden till + 3,20 samt uppgick i följd at Höytiäinens fällning till + 4,50, men har sedermera åter sänkt sig och stod vid 1859 års slut på + 1,80 fot.
  • ...

Vuosi 1863

• 01.01.1863 Jokia Suomi no 1
  • Metsäpirtinjoki eli Wissijoki (pituus 40 v.), alkaa Pietarin kuvernementissä Venäjällä, juoksee koilliseen pitkin Raudun kappelin rajaa, Metsäpirtin kautta Suvannon järveen; tähän juoksee Kitsanoja (pituus 15 v.), lähteet Huhtaisten kylällä, juoksee pohjoista kohti valtajokeen.

Vuosi 1864

• 27.02.1864 Novgorodernes tåg år 1311 Wiborgs Tidning no 16
  • Att Novgoroderna med det haf, öfver hvilket de enligt kröniken foro till det tyska landet, mycket väl kunde mena Ladoga, framgår deraf, att den af befolkningen kring dess stränder alltid nlifvit kallad och allt fortfarande kallas haf (meri), då deremot benämningen sjö aldrig förekommer om densamma, åtminståne på den finska sidan af dess kust. Hvad åter den omständiget vidkommer att Ladoga varit skild från Suvando genom en sandås ända till våren 1818, då naturen sjelf åtog sig ingeniörskapet och återförenade de länge åtskilda syskonen, är det mer än sannolikt, att de i äldre tieder varit förenade; ty huru skulle Suvando annars kallats Черная река, Svartå? Detta namn tydet på en förening med ett större vatten, dit den måste hafva haft sitt utlopp; och son den ej gerna kunde flyta i Vuoksen, från hvilken den var skild genom en hård jordvall, är det påtagligt, att den sandås, som sedermera afstängt afloppet, är lätt förklaslig, när man känner, huru böljorna under nordostliga stormar drifva upp sanden, hvarpå Ladoga i synnerhet i Taipale bugten är särdeles rik, i stora bankar, hvilka efter någon tid dels åter skingras, men ofta också till någon del qvarstadna. Så höllo före Vuoksens fällning genom Suvanto, ehuru denna sjö då redan i fyratio år haft sitt utlopp i Taipaleviken, i denna åter nya bankar på att bilda sig, hvilka dock sedan blefvo bortsköljda genom det i en strid ström framvällande vuoksvattnet.
  • På grund af dessa iakttagelser bör man med temmelig säkerhet kunna antaga, att ofvannämnde snadås som före 1818 åtskilde Ladoga och Suvanto, uppstått genom flere sekels nordostliga stormar, hvilkas vågor omsider fört så mycken sand i Taipaleviken, att den tilltäppt Svaråns (Suvantos) aflopp; och att kommunikationen nämnde sjöar emellan dessförinnan förmedlats genon den för långa tidet tillbaka igengrodda, men 1818 åter öppnade ån. Till detta antagande föranledes man ej mindre af den förra benämningen på Suvanto Svartå, än de hos folket ännu förtlefvande traditioner, om ofta upprepade plundringståg af de öfver hafvet kommande ryssarne, som farit af med både folk och fä. Samma å jemte dess utloppsvik i Taipalebugten är det, som möjligen af Novgoroderne blifvit kallad handels- eller köpmans-elf. Denna supposition har mycken sannolikhet för sig, enär man vet, att i tiderna före det ifrågavarande tåget i Taipale funnits en stad, hvaraf man ännu ser tydliga spår. Denna stad, som kanske kort förut blifvit vörstörd under det krig, hvilket uppkommit mellan svenskar och ryssa med anledning af Torkel Knutsons tåg till Karelen och anläggningen af Wiborgs fäste år 1293, samt fortgått i dessa trakter ända till freden i Nöteborg (Pähkinäsaari, Orechovets) 1323, således i tiederna före och efter ifrågavarande tåg, - denna stad var sannolikt en köpstad, ty då handels med orienten, genom korstågen ledd från sin förra bana öfver den Syriska kusten, tog vägen öfver Ryssland, gick den såsom det är allom bekant genom Ilmensjön och floden Wolchow i Ladoga, och måste derföre vid stränderna af denna sjö för de indiska varorna hafva funnits upplagsplatser, ifrån hvilka hansestäderna sedan afhemtade dem.
  • Sannolikt var Taipale ochså en dylik upplagsplats och kallades tilläfventyrs på grund deraf af Novgorodernen handelsstad, eller köpmannastad, och ligger det då nära sitt utlopp invid denna köpstad fick namn af köpmanself. Att Taipale varit en stad bevisas af ännu tydliga lemningar efter befästningsvallar och är den äfven på Åkermans svenska karta upptagen som stad. Ochkså har man påträffat några ehuru ringa spår dertill, att handelsvägen gått häröfver. Så hittades i jorden nära Taipale by för några tiotal år tillbaka ett mineral af ovanlig glans i blått och brandgult, hvilket af en då i dessa nejder resande naturforskare och bergsman Bökling förklarades vara mycket rart och hemma från Persien, der det skulle begagnas som färgstolt. Att det påträffades här i ultima Thule, kan blott förklaras sålunda, att någon resande, som handlat med dylik vara fällt något derat efter sig. Detta i förening med andra små häntydningar, såsom att man äfven kommit öfver hos oss sällsynta, men i asien allmänna små snäckor o.\ m.\ d.\ tyckas tyda derpå, att handeln åtminstone någon tid och till någon del gått öfver Taipale.
  • Men torde någon invända, hvarvill alla dessa argumenter då ju krönikan bestämdt säger, att tåget var riktadt emot de i det tyska landet bosatte Jemerne (Tavasterne), och dessa trakter ju i alla tider varit befolkade med Karelare.
  • Ehuru väl denna anmärkning kan vara ganska befogad, och man vid första påseende kan tycka, det denna omständighet allena är tillräcklig att kullkasta hela vår hypothes, skola vi på grund af då herrskande förhållanden framlägga data, som förklara, huru krönikans text ej behöfver tagas efter orden, utan tvertom kan tokkas så, ett den alldeles icke motsäger vår åsigt. Före Svenskarnes ofvannämnde besittningstagande af Karelen måste dessa trakter varit mer eller mindre beroende af Novgoroderne, som då Svenskarnes välde i början blott sträckte sig till Tavasterne, i allmänhet kallade alla vesterut bosatte af Svenskarne underkufvade Finnar för Jemer, utan att derföre så noga skilja emellan Karelarnes och Tavasternes stammar. När sedan efter Torkel Knutsons tåg äfven största delen af Karelen kommit under svenskt välde, fortforo de att benämna de af Svenskarne beroende Finnarne för Jemer, till åtskillnad af de Finnar, som ännu voro dem lydpligtige och hvilka de kallade Karelare. Väl hörde den ifrogavarande Ladogakusten ej till det svenska Karelen, men måste under fortgåmgem af det ofvanföre omtalta kriget hafva varit besatt af Svenskarne, ty huru skulle freden annars kommit att afslutas på en ort så långt ät öster, som Nöteborg (nuvarande Schlusselburg). Då nu Svenskarne vid tidpunkten för tåget innehade denna del af Ladogakusten, kallade Novgorodernen på grund derat landet tyskt (svenskt) och dess bebyggare för Jemer.
  • Hvad slutligen det vidkommer, att Novgoroderne sedan de utmed Vuoksen återvändt till Ladoga, vid utloppet af nämnde elf voro 4 a 5 mil aflägsnade från sina fartyg, var det för dem sedan förra tider nogsamt bekanta stranden uppsöka sina fartyg och på dem återvända hem.
  • Denna i öfverensstämmelse med oss benäget meddelade upplysningar uppställda hypothes hafva vi publicerat, mindre i afsigt att utgifva den af oss antagna vägen för Novgorodernes tåg för den enda ebostridligt riktiga, utan fastmer för att leda våra historiska forskares uppmärksamhet äfven åt detta håll.

Vuosi 1869

• 16.07.1869 Matkamuistelmia Ilmarinen
  • Pari päivää ennen Juhannusta läksin Kiviniemen kestikievariin. Kun siitä menee wähän matkaa koskelle päin ja sitten poikkeaa metsään, niin kohtaa siellä vanhanaikauisen maa-linnoituksen, jotenkin suurenkin. Se on neliökolkkainen, joka sivu noin 90 askelta (30 syltä) pitkä; kupeet hywin jyrkät. Tämän neliskolkan ympärille on kaivettu syvä kaivanto, jossa nykyään oli paljonkin vettä. Kaivannon ulkopuolella on vielä monenmutkaisia multavarustuksia (glaciereja). Linnoitus on kentiesi 1600 luvulta. Kosken toisella puolella sanottiin metsässä löytyvätn toinenkin, wähäisempi wallitus. tuossa suuremmassa wallituksessa, joka löytyy kosken eteläpuolelta, on kansa kaivellut suuria kuoppia, raha-aarteita muka etsiäksensä. Jos linnoituksen kukkulalta luopi silmänsä wiidakon päällitse kaakkoiseen päin, niin näkee lähellä wähäisen pelto-ympyrän, missä wielä 1790 luvulla oli pienen, neliskolkkaisen kirkon jäännöksiä. Se on ollut yhteinen Sakkolan, Raudun ja Pyhäjärven asukkaille; nämät pitäjät mahtoivat silloin olla hyvin harvalta asutut. Sakkolan rovastikartanon kohdassa oli ennen wenäänuskolaisten kirkko. Kohta Stolbovan rauhan jälkeen ajettiin näiltä tienoilta pois paljon kreikanuskoisia; he mahtoivat sitten asettua Inkeriin, jonka asukkaitten yhtä osaa wieläkin kutsutaan Karjalaisiksi. Sakkolan seuduille kerääntyi sitten kansaa milloin mistäkin Suomen kulmasta.
  • Suvannon lounaiskulmaan on sota-aikoina upotettu kello, jota sitten kauan turhaan etsittiin. Kun wiimein Suvantoa ja Wuosta oli laskettu ja paimenet juoksivat lietteellä kiviä viskoen, helähti äkkiä; mentiin katsomaan, niin siitä löytyikin malmi kello, jossa oli vuosiluku 1616. Sanka oli ruostunut mitättömäksi, vaan uutta hankittiin ja nyt heläjää sama kello vielä Sakkolan kellojaloissa.
  • Kiviniemeltä kääntyi matkani metsäpielle Suvannon eteläreunaa myöten Suvenhäntään (Hiekkarantaan) josta veneessä läksin Suvannon poikki Sakkolan kirkolle. Samaan veneesen tuli nuori lehmäparisniekka, Kurkijoelta kotoisin, joka juuri palasi venään pääkaupungista. Hän oli hyvin röyhkeä ja ylpeä luonnoltaan, haastoi kovalla, järeällä äänellä ja luuli arvattavasti olevansa maan mahtavimpia. Weneeseen astuttuamme vakuutti hän vannoen, ettei muka hänen kädet koskaan olleet koskeneet airoihin. Hän siis ei osannut soutaa. Lehmäherra istuutui sentähden weneen keskikohtaan, katseli halveksivaisesti miten rantatalon mies loi airojaan ja rupesi viimein moittimaan miehen soutamistapaa; toisella tavoin Nevanjoella muka soudettiin. Lieneekö sekin Pietarin muotia pitää naamansa pesemättä; sen minä tiedän, ettei lehmäherran kasvot suinkaan moneen aikaan olleet siivotut. Oikein olin mielihyvilläni, kun toisella rannalla erottiin ja pääsin semmoista narria näkemästä.
  • Suvanto on 30 virstaa pitkä ja paikoittan 12 syltä syvä. Sen rannat ovat nyt hyvin laajalta hiekkaiset ja paistavat sentähden jo kaukaa katsoen valkeilta; miltei puolen wirstan päässä nykyiseltä veden reunalta kohoaa vanha rantöyry petäjikköineen. Suvantoa on laskettu kaksi kertaa: nimittäin 1818 ja 1857. Jo vuonna 1741 tuumittiin avata se taipale, joka eroitti Suvannon Laatokasta. Sinne lähetettiin joukko sotaväkeä ja uunia valmistettiin paraillaan leipomista varten, vaan silloin syttyi sota Ruotsin ja Venään vallan välille ja työ jäi siksensä. Taipaleessa, joka on vanha kauppala, löytyy vieläkin ympyrläinen vallitusjäännös, jossa vuosien 1788-1790 sodassa viimeistä kertaa taisi olla vvahtimiehiä. Homanin kartoissa on Taipale vielä merkitty linnaksi; kauppalana oli se 16 sataluvulla. Nykyisin elävät Taipaleen asukkaat etenkin kalastamisella ja kulettavat saaliinsa Pietariin; yksi suurempi alus on heillä; muuten kulkevat vaan veneissä; sattuupas toisinaan, että maatuuli ajaa uskaltajat Aunuksen rantaan saakka. Taipaleessa löytyy suku, jonka nimi on Laulajainen; siitä arveli eräs mies, että heidän esi-isänsä olisivat olleet laulajina Jumalan temppelissä ja että semmoista rakennusta ennen olisi löytynyt siinä kohdassa. Suvannon vanha nimitys oli Mustajoki (tschornaja rääkä venääksi). Oivatpa muutamat arvelleet, että se Nowgorodilaisten retki, josta rovasti Hipping on kertonut, olisi kulkenut tätä Mustaajokea myöten ja sitten Kaukolan kautta Pernaan (Käkisalmen pohjoispuolella).
  • Suvannon pohjoisrannalle päästyäni, läksin rovastikartanoon; siinä kohdassa on, niinkuin jo mainittiin, ennen seisonut venäänuskolaisten kirkko; pappilan ryytimaan jyrkillä ahteilla pistää usein näkyviin ruumisarkkuja, luita jne ja pelloilta on löytynyt kuulia, aika suuria sapelia jne. Siinä on siis joskun tapahtunut kähäkkä.
  • Pantakoon tähän vielä pikkuinen vanha runopätkä:
    • Suvannoll on suuret piiat,
    • Suuret piiat ja soriat,
    • Kalan lihalla lihonneet,
    • Kalan totkuolta tomistuneet,
    • Eikä taida tikkaella
    • Eikä ommella osoa.